Etikettarkiv: Stockholm

Slutsatser från Berlin-resa: mer cykel, mer gång och mycket mera tågtrafik…

Att landa på Arlanda och ta flygbussen in till centralen, bara för att inse att all tågtrafik står stilla. Särskilt som man kommer hem från en studieresa som handlat om de enorma investeringar tyskarna gjort i sin järnväg. Det skulle vara ironi, om det inte vore för att det egentligen är så allvarligt. Att Sverige under lång tid (och särskilt under senare år) låtit bli att investera i ny järnväg och underhålla den järnväg vi har hotar nämligen tillväxten och jobben.

Sverige är glest och i huvudsak har vi långa avstånd mellan våra tätbebyggda områden. Det borde innebära att vi, för att kompensera för detta, investerar mer i långväga infrastruktur än andra länder gör. Annars lär vi framöver få svårt att hävda oss i den internationella konkurrensen. De senaste årtiondena har vi dock inte investerat i närheten av vad som behövs i infrastruktur, tvärtom ligger vi långt efter många andra länder när det gäller att koppla ihop landets arbetsmarknadsregioner och att göra så att de växer. Faktum är att den positiva utvecklingen med regionförstoring (större men färre arbetsmarknadsregioner) nu vänt, på grund av problemen i trafiksystemen (särskilt järnvägen). Det är allvarligt för Sveriges konkurrenskraft i framtiden, om ett litet land som Sverige ska kunna stå sig lika starkt i den globala konkurrensen i framtiden krävs jätteinvesteringar i infrastruktur – bara för att komma ikapp.

En arbetsmarknadsregion är, enkelt uttryckt, en region där människor vill och kan pendla till jobbet på annan ort. Örebros arbetsmarknadsregion är en av Sveriges största, och inkluderar stora delar av Örebro län (dock inte Karlskoga, förbindelsen mellan Örebro och Karlskoga är helt enkelt inte tillräckligt bra med kollektiva färdmedel, trots att stora satsningar gjorts och görs på den sträckan).

Det finns hur mycket som helst att skriva om inslagen på den studieresa till Berlin och Leipzig som jag varit på sedan i torsdags (mer om det nedan), men jag börjar med några slutsatser och punkter som jag tycker är särskilt viktiga att ta med sig:

  1. De enorma satsningar som görs för att effektivisera tågresandet i stora delar av Europa är inte en slump. Tvärtom har den ökade globala konkurrensen gjort det ännu viktigare för länder, regioner och städer att vara hopkopplade så att man uppnår den kritiska mängd invånare, företag, kreatörer och annat som krävs för att säkra tillväxt och jobb. Om man inte kopplar ihop städer så att man har fungerande områden på 5-10 miljoner kommer man få oerhört svårt att stå sig i den internationella konkurrensen i framtiden. Det skapar enorma utmaningar för ett litet land som Sverige. De jättesatsningar som aviserats i den nu pågående Sverigeförhandlingen och i övriga satsningar på infrastruktur som nu görs är välkomna, men ska också ses mot bakgrund mot att Sverige under lång tid satsat för lite på infrastrukturen. Kaoset i järnvägstrafiken är ett tydligt tecken på det. Det behövs alltså ännu större, och ännu radikalare, tag för att Sverige ska stå sig i konkurrensen i framtiden.
  2. Även om jag brinner särskilt mycket för att få till en snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm så inser jag att det inte är antingen eller det handlar om: denna sträcka bör inte ställas i motsats till andra satsningar i andra delar av landet. I stort sett alla behövs, för att ”komma ikapp” och komma förbi. Sverige är, som sagt, ett litet land och behöver därför investera ännu mer i infrastruktur som kopplar ihop städer med stora avstånd. Investeringarna i Stockholmsregionen är helt avgörande, liksom satsningarna längs östkusten. En framtida förbindelse på västkusten, som kopplar ihop Oslo och Göteborg/Malmö är också viktig.
  3. Örebro behöver lägga ännu mer pengar på att förbättra förutsättningarna för människor (och gods) att ta sig till och från Örebro för jobb och besök. Det behövs på precis samma sätt som investeringar i att göra Örebro mer attraktivt (fortsatta investeringar i parker och naturområden, byggande av Naturum, Kulturkvarter och liknande satsningar på kultur och arrangemang, Gustavsviks tillväxt, turistnäringen i övrigt och så vidare). Dessa satsningar är svåra att orka med när vi samtidigt gör så enorma investeringar i att förbättra skolan och förskolan och att skapa fler platser i äldrevården, men vi måste orka med dem. Annars kommer vi inte kunna tillföra så mycket nya pengar till välfärden framöver: de 2000 invånare som Örebro ökade med förra året innebar cirka 100 miljoner kronor mer till skolan, vården och omsorgen. Investeringar i hållbara transporter (gång och cykel) är lika viktiga som satsningar på bättre kollektivtrafik och måste göras samtidigt som vi också förbättrar vårt gatunät som idag har stora brister (vilket faktiskt är värst för gående och cyklister som behöver ta sig fram på dessa gator…).
  4. Berlin är en trevlig stad att vara i, och det beror självklart på en väldig massa faktorer. Men det går inte att bortse från att den klassiska ”europeiska” stadsplaneringen är en viktig del. Rutnätsstaden (byggnader i kvarter följs av gata som följs av nya kvarter osv) gör det lätt att hitta, lätt att gå och gör staden trevlig att vara i med service och upplevelser. Berlin är gångvänligt vilket också visar sig i uppdelningen mellan färdsätt: 29% av resorna görs till fots, 15% med cykel, 26% med kollektivtrafik och 30% med bil. Det går inte att jämföra Berlin (med 3,4 miljoner invånare) med Örebro men om vi tittar på vår fördelning av trafikslagen så har vi en del att göra: 11% till fots, 28% cykel, 5% buss och 56% bil. Lyckligtvis ser de siffrorna lite bättre ut om man tittar på nyare fördelning och räknar på fördelningen i Örebro tätort (vilket är mer rättvist, det är ju de tätbefolkade delarna som normalt räknas i andra städer med annan ”kommunstruktur”), då har vi en nästan lika hög cykelandel som Köpenhamn (ca 35%) och mycket mer gångtrafik.

Drygt 20 personer från Örebro, Karlstad, Kristinehamn, Hallsberg, Kumla, Västerås och Region Örebro län har sedan i torsdags gjort en studieresa till Berlin och Leipzig för att studera satsningar på kollektivtrafik, utveckling av stationsområden och investeringar i snabbtågsförbindelser. Med på resan var även representanter för Handelskammaren Mälardalen, Mälab och Sweco. På några få dagar var det en enorm mängd intryck att hantera:

  • Berlins enorma centralstation som byggdes mitt i staden och bidrog till att effektivt koppla ihop de delvis helt skilda transportsystem som finns i Berlin – och som idag har 1000 avgångar och 450 000 besökare per dygn.
  • Besök i Deutsche Bahns imponerande skyskrapa där DB beskrev utvecklingen av järnvägens historia i Tyskland, och av företaget. Till exempel att man efter Tysklands återförening i början på 90-talet på allvar diskuterade om man skulle satsa på järnvägstrafiken överhuvudtaget – och kom fram till att man skulle satsa rejält (de nämnde dock inte bakgrunden till det: att den tyska bilindustrin kämpade hårt för att begrava järnvägen…).
  • Otroligt inspirerande föreläsning från en av DBs internationella konsulter som jobbar med utveckling av stationsområden och hur snabbtågsförbindelser påverkar utveckling, tillväxt, stadsliv och rörelsemönster. Både avskräckande exempel (på stationer mitt ute på landsbygden) och inspirerande exempel på bra stadsanpassade placeringar som bidrar till hållbara transporter och ökad tillväxt.
  • Spännande besök i DBs ledningscentral i Leipzig (där man normalt inte får komma in…) som kanske handlade lite för mycket om själva trafikövervakningen men som likväl var en upplevelse.
  • Ingenjörstung föredragning om det oerhört tekniskt avancerade byggandet av den enorma citytunneln i Leizig (cirka 500 000 invånare) som kopplade ihop stadens olika stationer (med olika järnvägslinjer) till ett nätverk och hanterar enorma trafikflöden.
  • Rundtur på Leipzigs centralstation där man lyckats skapa två våningar med butiker och restauranger under en befintlig, och gammal, station med en stor centralhall med vackra välvda bågar och stora fönster.
  • Resa med de tyska snabbtågen (ICE) som tog oss från Berlin till Leipzig på en dryg timme och som när förbindelsen Berlin-Munchen invigs (2017) nått alla de (högt satta) restidsmål som sattes för cirka 20 år sedan.

Förutom studiebesöken mycket intressanta föreläsningar om MÄLABs utveckling, om Karlstads och Värmlands arbete med att öka trafiken och punktligheten i kollektivtrafiken, om EU-projektet Enter Hub och de slutsatser som dras av stationsbyggande i andra städer i Europa (bland annat en spännande jättesatsning i Örebros polska vänort Lodz), om Sverigeförhandlingen och SWECOs arbete med långsiktiga mål för svensk järnvägsutbyggnad.

Dessutom sånt jag hade mer koll på: om utredningen om hur snabbtågsspår kan dras mellan Kristinehamn och Arboga (som en del av en framtida snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm) och om arbetet med Oslo-Stockholm på under tre timmar (här en färsk debattartikel om detta) med mera med mera…

Med huvudet fullt av intryck kan jag konstatera att det var en givande studieresa, som fortsatte. På söndagen fortsatte jag vidare till Hamburg för att studera och diskutera stadsplanering, förtätning och hållbar stadsutveckling. Mer om det längre fram…

Tänk om ”bostadsministern” kunde studera Örebro istället för Stockholm

Hittar en artikel i DN som berättar att en arbetsgrupp från byggbranschen och näringslivet pekat ut vad som hindrar bostadsbyggandet i Stockholm. DN sammanfattar: ”Lång och krånglig planprocess, snåriga regler för hyresrätter och reavinstskatten gör det omöjligt att bygga de bostäder ett växande Stockholm behöver.” Arbetsgruppen kritiserar både Stockholms Stad och den nationella nivån, så låt oss jämföra kritiken mot Stockholm med vad som görs i Örebro:

  1. I Stockholm: ”Lång och krånglig planprocess”: ”Om planarbetet tar tio år krävs det orimligt stor uthållighet av den byggherre som ska bygga bostäderna, säger Anna Wersäll, näringslivspolitisk expert på Stockholms Handelskammare.”
    I Örebro tar det cirka ett år att gå från planuppdrag till färdig detaljplan, en detaljplan för ett bostadsprojekt blev klar på cirka tre månader (men det var extremt snabbt).
  2. I Stockholm: ”föräldralediga handläggare på stadsbyggnadskontoret”.
    I Örebro anslog vi fem miljoner mer för 2014 för att kunna anställa fler handläggare och för att i större utsträckning kunna anlita konsulter för arbetstoppar och specialjobb.
  3. I Stockholm: ”höga markpriser”.
    I Örebro: lägre markpriser än jämförbara kommuner och aktivt arbete för att motverka markspekulation och ökande markpriser.
  4. I Stockholm: ”behövs fler hyresrätter” (för att bl a kunna rekrytera kompetent personal).
    I Örebro: ungefär hälften av alla nybyggda lägenheter är hyresrätt.

En sak rår dock vare sig Stockholm eller Örebro på: bristen på nationell bostadspolitik. Lennart Weiss på Veidekke beskriver det bra: ”Finansieringen är själva blodomloppet och där finns många proppar. En är nackdelen med byggmoms om du bygger hyresrätter, en annan är svåra finansieringsregler.” Detta skulle landets ”bostadsminister”, Stefan Attefall, kunna ta sig an – istället för att skylla bostadsbristen på kommunerna.

Och med tanke på jämförelsen ovan skulle man kunna önska att ”bostadsministern” studerade vad man kan lära av de kommuner som är framgångsrika  när det gäller bostadsbyggande (till exempel Örebro, Sundbyberg och många fler) istället för att stirra sig blind Stockholm. Om han (eller någon av hans medarbetare) vill komma till Örebro och lyssna på när jag och tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret berättar hur man kan jobba så lovar jag att betala hans tågbiljett ur egen ficka.

Bör Örebro delta på världens största fastighetsmässa?

Den här veckan samlas 4000 investerare och 20000 besökare från hela världen i Cannes, Frankrike, på världens största fastighetsmässa (MIPIM). Jag är rätt säker på att en och annan tycker att det är märkligt att sju personer från Örebro kommun åker dit. Jag är å andra sidan ännu mer säker på att betydligt fler hade tyckt det varit konstigt om Örebro inte varit representerade. Det är nämligen många investeringar och därpå följande jobb som kommer att diskuteras under de fyra dagarna på MIPIM-mässan. Eftersom inget kan vara viktigare än att skapa fler jobb i Örebro har jag inte alls dåligt samvete för att jag ska ägna fyra långa dagar åt att prata med fastighetsägare och andra i Cannes (däremot har jag dåligt samvete för att frun får dra ett tyngre lass denna vecka med barn och annat).

Beräkningar från Stockholm Business Alliance (som Örebro är medlemmar i och vars monter vi står i) visar att det kommer att investeras 500 miljarder kronor i Stockholms-/Mälardalsregionen fram till år 2020. Många av de som kan tänka sig att stå för dessa jobbskapande investeringar kommer att vara i Cannes denna vecka. Jag tror att det vore dumt av Örebro om vi lät bli att vara med där en del av dessa investeringar diskuteras. Det är väl använda skattepengar att visa intresse för nya investeringar i Örebroregionen och att skapa kontakter med investerare som bör veta vilken kraftigt växande stad Örebro är. Näringsliv och offentliga aktörer i Stockholmsregionen deltar tillsammans för att visa omvärlden att det är attraktivt att investera här och att det är väldigt enkelt och snabbt att investera i Sverige.

Jag har inte varit på MIPIM-mässan tidigare men de som varit med vittnar om intensiva dagar med möten från morgon till kväll. Många kontakter skapas som sedan självklart följs upp efter mässan (och en reserapport skrivs). Tidigare mässor har lett till möten och besök i Örebro både från nationella och internationella företag som velat diskutera investeringar.

MIPIM är världens största årliga mötesplats för fastighetsbranschen. Det finns få tillfällen likt detta, där så många internationella beslutsfattare samlas på en plats. Min vecka är till ungefär hälften redan fulltecknad med möten med investerare och fastighetsbolag som vill höra mer om Örebro och Stockholmsregionen, i övrigt kommer jag att försöka fylla resten av tiden med möten med företag och andra jag träffar på plats.

Och ifall någon undrar över det där med ”lyxliv” som bland annat Aftonbladet skrev om häromdagen: sju personer (varav två politiker: jag och Lennart Bondeson, KD) åker från Örebro kommun, vi bor för 1250 kr/natt (tre nätter) på ett tvåstjärnigt hotell i en förort till Cannes. Flygresan kostar 7000 kr per person (tur och retur) och mässan kostar 5000 kr/person. Vi låter oss inte bjudas på middagar och liknande vilket självklart gör att det tillkommer kostnader för en del måltider, seminarier och liknande (alternativet: att låta företag bjuda skulle vara rätt tvivelaktigt).

Som en jämförelse kan man väl konstatera att om deltagandet på mässan så bara leder till ett enda nytt jobb så har deltagandet lönat sig för skattebetalarna i Örebro efter lite drygt ett år. Det gäller om man bara räknar på genomsnittslönen för arbetare på 24000kr/månad och att kommun och landsting får 31,90 av varje hundralapp så att vi kan förbättra vård, skola, omsorg, fritidsgårdar, bussar och mycket mycket annat. I verkligheten leder ju dessutom varje nytt jobb till fler jobb eftersom pengarna används till att handla, att betala för en bostad (som någon annan bygger…) och så vidare.

Håkan Juholt är inte min statsministerkandidat

Ibland passar musiken väldigt bra till ens känsla. I lurarna när jag cyklar till tåget den här morgonen hör jag Bob Hund sjunga:
”Ligger här och tänker ut,
hur vi ska få vårt land på fötter bäst,
jag vill att allt ska bli som vanligt,
men ändå är det det som jag fruktar mest”

(Nu är det väl revolution på gång)

Det sker strax efter att jag till TV4 bekräftat att jag inte har förtroende för Håkan Juholt som statsministerkandidat. Detta efter att jag sent igår kväll uppdaterade min Facebookstatus efter att ha sett Håkan Juholt förneka att VU-mötet som pågår på partihögkvarteret på Sveavägen diskuterar hans uppdrag och framtid. Hela Sverige vet att Socialdemokraternas högsta ledning diskuterar partiledarens uppenbara oförmåga att leda det socialdemokratiska partiet; men partiledaren påstår att så inte är fallet. Där någonstans kände jag att jag inte kunde hålla tyst längre: det var dags att tala ur skägget.

Jag vet att en del partikamrater är arga på mig. De tycker inte att man ska kommentera partiledarens prestationer offentligt, att hela frågan om förtroendet för Juholt är en mediakampanj, att debatten om Socialdemokratins framtid ska hållas ”internt”. (Ingen är dock i närheten av den här bisarra konspirationsteorin: http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/19/storkapitalets-springpojkar-vill-ha-bort-juholt-for-ett-ja-till-europakt/).

Fram till nu har jag inte offentligt kommenterat om jag har förtroende för Håkan Juholt. Jag har kritiserat dåliga beslut, suckat över märkliga utspel och länkat till kritiska artiklar. Men jag har faktiskt till och med undvikit att länka till artiklar som kräver Juholts avgång. Fram till nu. För nu får det faktiskt räcka.

Håkan Juholt och partiets ledning (Verkställande Utskottet i synnerhet) måste ta ansvar för det allvarliga läget för Socialdemokratin. Det känns inte som de gör det.

(Mer om min syn på det allvarliga läget och de politiska utmaningar vi står inför här: http://bjornsundin.speedhost.me/2011/12/men-vi-tar-det-har-pa-allvar-va-fb/ )

Det är möjligt att jag kommer få skäll för detta. Det är möjligt att det finns de som anser att jag förbrukar mitt förtroende som kommunalråd i och med detta. Det är möjligt att detta påverkar eventuella ”karriärmöjligheter”. Det är möjligt. Men jag bryr mig inte om det just nu. Det här handlar om två saker: För det första att jag tror att det finns en möjlighet för Socialdemokratin att vända utvecklingen – om Håkan Juholt inte längre är vår statsministerkandidat. För det andra att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gjorde det jag tror är nödvändigt nu, för det handlar inte bara om en tillfällig svacka; jag är övertygad om att vi står vid en punkt i svensk historia där det står och väger. Jag tror att ett fortsatt fritt fall för S (för det är det vi bevittnar nu) kommer att innebära att vi förlorar vår centrala roll i svensk politik. I storstäderna är S nu tredje största parti, efter Moderaterna och Miljöpartiet. Jag tror att det är vad som väntar om inget händer.

Och där knyts cirkeln till Bob Hund. De flesta skulle nog anse att Bob Hund med sin konsumtionskritik, samhällskritik och allmäna radikalitet borde vara ”vänster”. Det kanske de uppfattar sig som (jag vet inte), men i tv-dokumentären om bandet för några veckor sedan syntes Miljöpartimärket överallt. Om inte Socialdemokraterna förmår vända utvecklingen och börja bygga upp det raserade förtroendet och beskriva vad vi vill göra med samhället så är det förmodligen Gustav Fridolin som är nästa rödgröna statsministerkandidat (om det nu kommer finnas något rödgrönt alternativ – det är ju inte säkert).

Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat. Men jag höll det där för mina närmaste, utåt sa jag att jag ”trodde att det här kunde bli bra”. För det är så vi gör. Det är så vi brukar göra. Det var så vi gjorde.

Men det var så vi gjorde på den tiden då det var självklart att en partiledarkandidat för Socialdemokraterna hade tillräcklig kompetens för uppdraget. Då det var självklart att en socialdemokratisk statsministerkandidat visste hur man gör när man leder. Då det var fullkomligt självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. På den tiden.

Bob Hund sjunger: ”jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det det som jag fruktar mest”

Det blir aldrig ”som vanligt”. Och tur är väl det. Men vi måste tillbaka till att Socialdemokraterna presenterar en statsministerkandidat som inger förtroende. Då kan vi antingen byta partiledare (och statsministerkandidat) eller så kan vi skilja uppdragen åt; behålla Håkan Juholt som partiledare men lansera en annan statsministerkandidat (Margot Wallström har nog inte fått frågan om att ”bara” bli statsminister…). Det valet får väl VU göra; alternativet är att vi ger upp valet 2014, nationellt. Om en ny partiledare ska väljas ser jag för övrigt två huvudkandidater: Carin Jämtin och Mikael Damberg. Kanske tillsammans?

På cykeln för någon timme sedan följdes Bob Hund-låten av The Donnas ”Who invited you?”. Det kändes också ganska passande.

”Larmkameror” kan ge ökade resurser till skolan eller mer öppet på fritidsgårdarna i Örebro

Idag bjöd vi Socialdemokrater in till ett kunskapsseminarium om ”larmkameror”. Och jag är nu ännu mer övertygad i min inställning till detta: Om vi jobbade med ”larmkameror” på samma sätt som de gjort på 48 av Stockholms skolor skulle vi på sikt kunna frigöra pengar som kan gå till fräschare skolor, fler lärare eller mer öppet på fritidsgårdarna. Den årliga kostnaden för skadegörelse har minskat dramatiskt i Stockholm: på de tre första åren sparades nära 10 miljoner in bara på minskat klotter och fönsterkross.

På dagens seminarium berättade företrädare från Browik och MindMancer om erfarenheterna från användandet av ”larmkameror” på Stockholms skolor (Sveriges största installation av kameror). Avslutningsvis diskuterades hur Örebro kommun i framtiden skulle kunna använda ”larmkameror” i högre utsträckning än idag.

Stockholm har på tre år mer än väl tjänat in de investeringar de gjorde när de satte upp ”larmkameror” på 50 skolor. Stockholm stads fastighetsbolag redovisar minskade kostnader på 17 miljoner (åren 2007-2009), att jämföra med kostnaden för ”larmkamerorna”/värmedetektorerna på 8 miljoner.

Jag tycker att det är dags att utreda en stor investering i ”larmkameror” i Örebro. Tillsammans med utökad information till allmänhet och grannar, förebyggande arbete och andra insatser innebär det ökad trygghet, mer resurser till skolan och bättre förutsättningar att tidigt förebygga att unga fastnar i kriminalitet.

Mer om Stockholms satsning:

  • På 48 av Stockholm stads skolor har SISAB (Skolfastigheter i Stockholm AB) investerat i totalt 130 kameror som är kopplade till en dygnet-runt-bemannad larmcentral där erfaren personal bedömer om risker som upptäcks ska leda till larm till brandkåren, polisen eller att en patrull av fältassistenter ska skickas till platsen.
  • I Stockholm har man en specialgrupp med fältassistenter som rycker ut till skolorna när larmet går till exempel på grund av att en grupp ungdomar är ”för nära skolan” eller att man upptäcker andra ”riskbeteenden” och mönster som sannolikt kan leda till skadegörelse, brand eller inbrott.
  • Systemet är levererat av Örebro-företaget Browik, tillsammans med Göteborgsföretaget MindMancer (som levererar programvara och övervakning av värmedetektorerna).
  • Sedan kamerainstallationen har ingen av de 48 skolorna drabbats av någon brand på skolans utsida (som bevakas), men även det totala antalet skolbränder har minskat. I Stockholm konstateras att kostnaden för klotter och skadegörelse inte försvinner men att den minskar, tillsammans med de stora kostnaderna för ökade försäkringspremier.
  • MindMancers system bygger på att datorerna, efter anvisningar, sorterar bort ointressant information så att larmoperatören kan koncentrera sig på det som är risk. Kamerorna/värmedetektorerna täcker utan problem 300-400 meter, vilket gör att det krävs färre kameror (i snitt 2,2 kameror per skola i Stockholm). Värmekameran ser lika bra när det är mörkt (vanliga kameror kräver ljus för bra bild), är oberoende av väder och identifierar inte personer vilket skyddar integriteten.

Fem lärdomar av ett katastrofval

Allteftersom det sjunker in att vi förmodligen har fyra år av utförsäkringspolitik framför oss så blir känslorna också mer kluvna. För lika glad som jag är för att vi gjort ett fantastiskt val i Örebro – lika bedrövad är jag över att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen och att Reinfeldts högerregering får fortsätta styra landet i fel riktning. Tydligaste exemplet på den hjärtlösa politiken är utförsäkringarna av sjuka människor: 40 000 sjuka har hittills tvingats till socialen, 40 000 väntar kommande år. I det läget är det svårt att vara riktigt glad.

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…

ÖBOs hyresgäster borde inte missgynnas

Örebro kommun införde, hösten 2008, ett bidrag till seniorboenden för att underlätta för seniorboenden att till exempel har personal som ordnar gemensamma aktiviteter och kan ge extra service till de äldre som behöver. Det där var vi helt överens om.

Det vi inte är överens om är varför kommunen ska särbehandla äldre örebroare beroende på vilken hyresvärd de bor hos: det kommunala stödet går nämligen inte till de seniorboenden som ägs av ÖBO, kommunfastigheter och Länsgården (högermajoriteten kallar dem ”offentligt ägda seniorboenden”, vilket knappast är någon skäl till varför de boende där inte ska få del av kommunens bidrag). Med andra ord: kommunens bidrag till att göra seniorboenden mer trygga och bättre går bara till de örebroare som valt att bo hos privata seniorboenden. Som Afzelius sjöng: och vem är det som tjänar på det?. Socialdemokraterna och vänsterpartiet föreslog att alla skulle behandlas lika, att även seniorboenden i t ex ÖBO skulle ha del av bidraget.

Den högerkoalition som styr Örebro lovade att återkomma med förslag om de ”offentligt ägda seniorboenden”. Det lovade de att göra under hösten 2008. Det gjorde de inte. Inte heller under våren eller hösten 2009. Därför ställer jag frågan.

Sedan många år har Örebro satsat mycket på att skapa seniorbostäder, vilket gör att vi idag har flest seniorbostäder per invånare i hela landet (enligt en undersökning från SKL har bara Stockholm och Malmö fler totalt – Göteborg har färre än Örebro).

Seniorbostäder är vanliga bostäder som är avsedda för äldre (ofta över 55 år). Många seniorbostäder har lokaler där de boende kan ha olika gemensamma aktiviteter. Fördelen med seniorbostäder är att det mesta tyder på att äldre som bor där klarar sig bättre, längre, än andra. Allt tyder på att seniorbostäder är bra både för den enskilde och för kommunens ekonomi (och för äldrevården). Alltså bör kommunen uppmuntra detta. Därför är det bra att ge ett kommunalt stöd så att verksamheten kan utvecklas på seniorboenden. Frågan är bara varför högerkoalitionen i Örebro inte tycker att de som bor till exempelvis ÖBO ska få det stödet.

Här kan du läsa hela interpellationen.